Jag läste precis ett inlägg på
Trollvind. Jag läste och kände igen mig. Och kommenterade. Detta inlägg är den kommentaren och mina egna upplevelser av att bli Kallad.
Jag har precis upplevt den där sköra gnistan igen, återupplevt borde jag väl skriva. Stigen jag följer är, precis som din, krokig och vindlande. I bland hamnar man i ett grått och mörkt träsk och det känns som man har fastnat för evigt och att man har tappat bort den där närheten till Gudinnan/Guden. Jag trodde jag hade fastnat i Tvivlets Träsk förevigt. Det kändes som om jag hade byggt mig ett trist litet skjul och där skulle min själ bo förevigt. Men Gudinnan kom och ruskade om mig lite i en serie märkliga men fantastiska drömmar.
Jag kan inte säga att jag hittat tillbaka, snarare så har jag hittat en helt ny och spännande stig att vandra och utforska.
Jag har aldrig känt att jag tillhört en särskild inriktning inom paganismen eller new age eller vad man nu väljer att kalla det. Jag har vänner som är druider och shamaner och wiccans. De är starkt influerade av Keltisk, Indiansk eller Forn Nordisk andlighet. Själv är jag en virrpanna som plockar de bitar jag gillar och sedan drar vidare. Om jag är Kallad till något specielt så är det att skapa en egen magisk väv av de trådar jag hittar i alla olika inriktningar och religioner som finns här i vår stora och fantastiska värld.
Som barn visste jag instinktivt att jag var Gudinnans älskade dotter. Hon var Jungfru Maria, Gud's Heliga Moder och jag bad vid hennes staty i kyrkan och lade kranser av blommor och snäckor och andra småflicks-skatter vid hennes fötter. Jag kommer ihåg hennes vackra ansikte med det milda uttrycket och den blå slöjan som böljade kring henne. Den där gipsstatyn som stod i kyrkan var för mig Gudinnans Första Ansikte.
Men jag har alltid haft en dragning till det mörka. Och i hemlighet, när jag var arg eller sökte hämnd så vände jag mig till Lilith. Adams första viljestarka hustru (i alla fall i min gamla version av Bibelns Berättelser För Barn). Hon var avbildad som en vild och fri kvinna med vilt svallande hår och en mörk klänning som var draperad kring hennes bleka armar och ben. Oändligt facinerande...
I mina tidiga tonår när vi flyttade till Svergie och jag hamnade i en vanlig skola så förändrades livet på många sätt. Jag som varit en helt vanlig unge i England blev nu en främmande fågel och mina år i grundskolan var ett helvete. Mitt i allt detta sökte jag efter den där enkla och varma kärleken jag upplevt som barn. Jag ville tillbaka till min Gudmors vackra och trygga trädgård och gav mig ut på örtvandringar och utforskade naturen omkring mig. Jag läste mer och mer om örter och hur de kan användas både inom magi och för att göra enkla kurer.
I Malmö där vi nu bodde öppnade Sök&Finn, en bokaffär som hade massor med böcker om andlighet och occultism, och även kristaller och rökelse och Tarotkort. Det var där jag mötte, det som för mig blev Gudinnans Andra Ansikte. Tarotkorten förtrollade mig helt och på natten drömde jag om Haindl Tarot... Och min snälla mamma gav dem till mig i julklapp. En tradition som håller i sig :)
Och nu, tjugo år senare, så har jag accepterat att stigen jag vandrar inte är bred eller rak, eller enkel, att den går genom mörka skrämande skogar, genom grå träsk ibland. Men Gudinnan går med mig och leder mig. Ibland är Hennes närvaro så stark och jag känner Henne i allt jag gör. Ibland finns Hon i skuggorna bakom mig. Hon är allt det vackra, men också allt det skrämande i vår värld.
Hon är min Musa när jag skriver, designar och skapar. Och jag ser Henne som Den Gröna Féen, men jag vet att Hon är som havet, ständigt i förändring, djup och mystisk. Precis som jag, och precis som du som läser detta är.
Jag tror att vi är alla Kallade att utforska världen, både den fysiska och den andliga sidan. Och jag tror att Kallelsen är olika för alla. Det kan vara en omvälvande händelse eller upplevelse som sveper undan allt tvivel. Eller det kan vara en viskning, en mjuk smekning när du minst anar det.
